|
|
Större insynsmöjligheter i myndigheters och privata arkiv. Finns det? Av Carl-Magnus Roos, Finland «Ministerrådets arkivförordning förbjuder «Till främjande av ett fritt meningsutbyte och I EU:s toppmöte i Amsterdam i slutet av juni enades man enligt nordiskt mönster om öppenhet dvs,. rätten till dokument för alla EU-medborgare. Principen är att allt är öppet, som inte är hemligstämplat, vilket är omvänt mot nugällande EU-lagar. I Norden har förvaltningens offentlighet alltsedan «Kongl. Maj:ts Förordning, angående Skrif- och Tryckfriheten», den 2 december 1766 varit en av de allmänna rättsprinciperna i Sverige och Finland. En fungerande och levande demokrati är beroende av aktiva medborgare som har tillgång till information. Speciellt viktigt är det att de som direkt berörs av verksamheten och besluten har insyn och inflytande. Öppenhet är huvudregel, sekretess är undantaget. I EU har allt som inte uttryckligen varit offentligt varit hemligt. I den nordiska offentliga förvaltningen är också laglighets- och rättskyddsaspekten starkt med i bilden. Särskilt viktigt är det att garantera den enskilda människans rättigheter och integritet som kund eller part. Trots att lagstiftningen i Danmark, Finland, Norge och Sverige i de flesta fall är klartydig och liberal, uppstår det hela tiden konflikter mellan enskilda personer och journalister å ena sidan samt myndigheter å andra sidan om offentliga handlingar. Offentliga tjänsteinnehavare/ myndighter/organ vägrar ge begärda handlingar och/eller uppgifter åt den som begär dylika. Någon gång kan problemen handla om att icke offentliga eller t.o.m. sekretessbelagda uppgifter kommit till offentlighet. För tjänsteinnehavaren som i praktiken som första instans måste tolka de olika stadgandena, uppstår det lätt svåra konflikter mellan olika intressen; tjänsteinnehavaren är väl medveten om att sanktioner kan bli följden om han eller hon vägrar ge dokument som är offentliga, likaså om sådana dokument ges ut som inte får ges ut. Frågor som tjänsteinnehavaren måste begrunda är, vad är en offentlig handling, när blir en allmän handling offentlig och vem har rätt att få/ta del av handling? I Finland förnyas som bäst lagen om handlingars offentlighet från år 1951 i betydande omfattning. Den nya lagen var i regeringens aftonskola i maj och kommer till behandling i riksdagen efter sommarsemestrarna. Med den nya offentlighetslagen vill regeringen få mera öppenhet, förbättra offentligheten och förbättra möjligheten att få information om myndigheters ärenden. På detta sätt vill man öka individens och samfundens möjligheter att påverka. Rätten till information betjänar för sin del fördjupande av demokratin och samhällsutvecklingen. Det finska socialväsendet har även under våren 1997 gett ut ett betänkande där man slår fast ett eget enhetligt system att använda hemligstämplade handlingar för forskningsändamål. 1. Att få information i teorin I offentlighetslagstiftningen i de olika nordiska länderna finns klara bestämmelser när en handling blir offentlig och när en handling är sekretessbelagd. Vi har dessutom datalagar, personregisterlagar och förvaltningslagar som reglerar handlingarnas offentlighet. Dessutom har vi myndigheter som data- och justitieombudsmän vilka övervakar att allt går rätt till. Diareföringsprinciperna är gjorda för att både myndigheter och enskilda personer kan övervaka och kontrollera ärendets gång hos myndigheterna. I de nordiska länderna är produktionen av och tillgängligheten till upplysningar om förhållande som gäller privata personer ett problem i den offentliga förvaltningen både då det gäller ADB-register och manuella register. Dataskyddsdirektiven betonar nästan helt skyddet för den personliga integriteten på bekostnad av den offentliga insynen. Men offentlighetsprincipen dvs. rätten att ta del av allmänna handlingar och grundlagsskyddet för meddelarfrihet är och förblir grundläggande principer och element i det nordiska konstitutionella, politiska och kulturella arvet. Dessa principer gäller för all information som förvaras hos myndigheter oberoende av förvaringssättet. 2. Att få information i praktiken Att få den information man vill ha är inte så enkelt och lätt som lagar och förordningar säger. Den svenska arkivtidskriften «Tema Arkiv» hade för några år sedan en utmärkt serie «Offentlighetspatrullen» som visade hur brokigt och inte alla gånger så lätt det är att erhålla information från offentliga myndigheter. Trots att det var «proffs» i farten. Det är klart att registerlagen är mån om den personliga integriteten, att skattemyndigheter har problem gentemot banker, men att inte få ut allmänna handlingar, inte få se på diariet fastän den är på ADB är fatalt. Några praktiska exempel från denna vår i Finland:
När en medborgare ber en myndiget om en handling brådskar saken i allmänhet. Myndigheten måste snabbt avgöra om den ger ut handlingen eller ej. För att handlingen skall kunna hemlighållas måste det finnas någon särskild, lagstadgad orsak. I praktiken betyder det att handlingen måste ges ut snabbt inom ett par dagar eller högst en vecka. Detta stipulerar även Europeiska Unionens allmänna datasekretessdirektiv 24.10.1995 (95/46/EG). I offentlighetslagen sägs att ärendet skall behandlas «ofördröjligen». Att ärendet avgörs snabbt betyder att myndigheten antingen tillmötesgår begäran, eller om detta är omöjligt, ger ett negativt beslut jämte besvärsundervisning. Parten har således en möjlighet att få sitt ärende prövat av högre myndighet. 3. Affärshemligheter I företagsvärlden har man längre än hos de statliga och kommunala myndigheterna varit för större öppenhet och mera information. I synnerhet idag med alla sorters kommunikationsmöjligheter via digitala telefoner och direkta förbindelser via Internet. Ur de uppgifter som ges ut är helt enligt företagets villkor. Företaget ger ut vad företaget självt vill. Om man inte vill ge ut information hänvisar man till affärshemligheter vilket man har rätt till. Dagens datoriserade samhälle gör att datainformation lättare kan fås och att företagen är sårbarare än tidigare med hackers, konkurrenter o.dyl. Dataskyddet och datasekretessen har skärps. Vi har dock personregisterlagen och dataombudsmannen som sker till att enskilda personer har möjlighet att få ut uppgifter som gäller en själv. Problemet är att den enskilda medborgaren inte alltid vet var uppgifter finns och hur felaktiga dessa uppgifter är t.ex. i fråga om kreditupplysningar. Trots att enligt registerlagen onödiga register inte får förekomma, till fasa för forskningen, möter den enskilda medborgaren dagligen telefonförsälningsterror, gallupundersökningar, reklampost med uppgifter tagna ur olika slags register. Anomynisering eller utplåning av personuppgifter i registren bör vara en självklar sak för myndigheter och företag som ger massutlämning av personregister. En effektiv användning av ADB har minskat på arbetskraften men inte på arbetarnas eller kundernas integritet. Vi har idag digitaliserade telefoner, elektronisk post, lokalnät, övervakningskameror, användning av genteknik, SÄPO som uttalar om en person lämplighet samt olika slags test som tillsammans med olika register och data medför att varje steg kan övervakas. Skräckscenariot är dock möjligheten att registren kopplas samman och obehöriga kommer in i systemen. Vad händer då? 4. Banksekretessen Med den ekonomiska depressionen i Finland i början av 90-talet kollapsade den finländska sparbanksrörelsen. Sparbankernas närmare 100 hyllkilometer handlingar var på väg att förintas. För att rädda något av denna historiskt värdefulla arkivmassa gjorde Centralarkivet för Näringslivet i S:t Michel en praktfull operation, med snabba beslut, kreativ verksamhet och seghet. För forskningen sparades 1,5-3 hyllkilometer handlingar. Idag är de bevarade sparbanksarkiven ordnade och förtecknade. Problemet är att enligt banksekretessbestämmelserna är handlingarna alltsedan 1822, då Finlands första sparbank grundades i Åbo för evigt hemliga. I Finland kan utan kundens tillstånd endast myndigheter ta del av uppgifter rörande kundens bankförhållanden. Något gränsår har inte uppställts och sekretessen är enligt nuvarande lagstiftningen evig. Idag finns det i ett offentligt arkiv handlingar av stort forskningsvärde välordnat och -förtecknat utan möjlighet till användning på grund av banksekretessbestämmelserna. Den statliga Finans-inspektionen kan ge tillstånd men veterligen ger den det mycket motsträvigt. En viss ljusning kan skönjas då justitieministeriet har börjat undersöka om det finns möjligheter att lätta på bestämmelserna. 5. Framtiden Europa håller på att gå mot den nordiska modellen med större öppenhet, mera information och allmänna handlingars offentlighet som en grundläggande princip i alla länder. Internet, elektronisk post, och EDI (elektronisk dataöverföring = Electronic Data Interchange) gör att vi är närmare varandra, mera uppgifter finns att tillgå. Beslut fås betydligt snabbare från myndigheter. Presidentens, regeringens och riksdagens beslut fås idag via Internet redan samma dag eller senast följande dag. Kommunala beslut likaså. För den aktiva medborgaren är det inte svårt att få information, tvärtom. Men fortfarande frågar man sig, i synnerhet efter de svåra depressionsåren och den stora arbetslösheten, vilka oriktiga uppgifter finns det om mig eller fattas det något viktigt om mig i dataregistren eller i datainformationen hos myndigheter eller företag t.ex. för kommande pension. Den enskilda medborgaren vill dock ha bort all hemlig övervakning, snokande i privatlivet, övervakning av elektronisk post och mörkläggning av olika testresultat. T.ex. är den elektroniska postens dataskydd svag. Den elektroniska kundbetjäningen är ett hot mot den personliga integriteten. Spåren blir alltid kvar. Risken finns bl.a. vid kreditkortsköp via Internet då kunden ger kortets nummerserie och PIN-kod. Den amerikanska arkivmannen Thomas Elton Brown skriver i American Archivist våren 1995 om den motsvarande amerikanska grundlagskrivna «Freedom of Information Act» (FOIA): «we need to find solutions to guarantee the right to information in the elektronic age, only in this way can we ensure an informed citizenry, which is vital to a democratic society». Men risken finns såsom den danska politikern Uffe Ellemann-Jensen lär ha sagt i en SvD-intervju 1992: «Öppna ministerråd skulle ju i praktiken bara betyda att en del av besluten förläggs till luncherna, som blir ännu längre. Och jag blir ännu tjockare.» |
|